Magnus fick ett jobberbjudande som skulle innebära att han lämnade L.A. under några veckor. Trots att det skulle vara ett välkommet klirr i kassan tror jag ändå att han måste tacka nej. Jag skulle helt enkelt inte fixa att vara ensam med två barn, eller ens ett för den delen (och Magnus skulle givetvis inte klara av att vara borta en längre tid från mig, men det är en annan historia). Eller jag skulle såklart fixa att vara ensamstående under en kort period, man fixar det man måste, men roligt och lätt skulle det inte vara. Ni som gör det, alltså är ensamförälder, I salute you! Tänk att ni orkar, eller ni orkar säkert inte alltid, men ni gör det ändå eftersom det inte finns något alternativ. Jämfört mer er är mitt moderskap en räkmacka. Tänk att vi är två hela tiden, den ena kan ta sovmorgon, dra ut och springa, åka till stallet, träffa kompisar eller bara ta ett långt bad. Vi är dessutom frilansare och ganska bjussiga mot varandra. Jäklar, ni som är ensamma med barn är verkligen supermänniskor. Påminn er själva om det ibland ifall ingen annan fattar att göra det. Read more
