Häromdagen började Vidar presentera sig som “Steve” först tyckte jag att det enbart var roligt. En gullig övergående fas. Sedan mindes jag att jag började kalla mig Peppe i fyraårsåldern. Mamma och pappa ba: “Aaaw, så gulligt och övergående“. Har funderat på hur oerhört mycket en rekommendation på internet väger nu för tiden. Folk länkar hit och dit hela tiden, men jag är oerhört selektiv med vem som länkar för att klicka mig vidare. Läser en intressant rubrik, ser vem som länkan till den och, njaa, kanske inte eller detta måste vara bra!Det är hur lätt som helst att äta ohälsosamt här i Amerika och för att Vidar inte ska leva på mac’n cheese har Maggie infört en lek där man inför varje måltid räknar färgerna på tallriken. Olika nyanser av brungult får underkänt. Känns mycket pedagogiskt.För övrigt har jag tillbringat hela morgonen med att läsa om kulturmannsbråket i Sverige. Jag älskar att Witt-Brattström ryter till och jag tycker att det visar att svenskar inte alls är så ängsliga och konflikträdda som man i Finland kanske tror. Speciellt gillar jag att det är en kvinna som ryter till. Vår kultur tycker att det är så EXTREMT JOBBIGT med arga kvinnor. Läste också Knausgårds lååånga försvarstal, men tycker att han hade rätt om litteraturen, men att det ändå inte är ett direkt svar på Witt-Brattströms kritik. Och Jonas Gardells “du är en vit sårad heteroman-kommentar” på Knausgårds essä. Om ni vill gotta ner er ordentligt har Nöjesguiden gjort en re-cap med länkar till en massa inblandade.Dessutom finns det en intressant social media-aspekt här. Folk diskuterar så klart för att de vill diskutera, men jag kan inte undgå att notera ett visst positionerande eller identitersskapande där man väljer sida på basen av vilken sorts kulturmänniska man själv vill visa att man är. Read more
