Jag hörde en kompis säga att varje gång man talar negativt om sin egen kropp inför en annan människa snackar man samtidigt illa om hens kropp. Tycker det var ett bra argument för att inte snacka ner sig själv (och indirekt andra). Speciellt med tanke på hur många mer eller mindre aktiva ätstörningar som figurerar kring en. En stor del av hur vi ser på våra kroppar härstammar från det vi ses omkring oss. Och såklart det vi blir matade med. Jag tänker sociala medier, tv, film och reklam. Det är klart det påverkar oss och hur vi ser på oss själva. När jag var tonåring och läste Veckorevyn stod det mycket om hur man skulle klä sig och posera för att inte se tjock ut. Alla tyckte att de var tjocka för det var så damtidningar och reklam kommunicerade med oss. Ät margarin så blir du inte fet. Eller Kellogs Special K.Det är fult att säga att man bantar, men säger man att man vill leva hälsosam och träna är det okej. Och det är klart att alla vill må bra och att det är bra att röra på sig, men under fokuset på den kropp som vi mer eller mindre medvetet har uppmanats att sträva efter kan det dölja sig en ätstörning. Och det är liksom så onödigt, nej det är slöseri med liv att känna skuld kring mat. Min bloggkollega och framförallt vän, Louise, skriver ibland om hur godsaker inte förtjänas. Vill man äta en kanelbulle eller fem ska man göra det för att man vill, inte som någon form av belöning.Nuförtiden försöker jag lägga så lite värdering i min egen kropp som möjligt. Eller det här gäller inför andra. När jag själv ser mig i spegeln jobbar jag med positiva affirmationer. Viskar att jag ser stark och snabb ut. Stark, snabb och snygg! De tre s:en. Och jag fattar att det är lätt för mig att säga eftersom jag är smal, men det finns också smala människor som har störda relationer till sina kroppar. De blir givetvis inte diskriminerade på samma sätt som samhället trycker ner tjocka människor. Det fattar vem som helst. Men som sagt, smal är inte automatisk hälsosam och lycklig. Själv har jag ett ganska sunt förhållande till mat och träning, men så har det inte alltid varit.Hur som helst, på sistone har jag tänkt på hur samhället verkligen alltid tar två steg framåt och ett tillbaka. Från att ha rört sig mot att olika sorters och storlekars kroppar får synas och existera till att trenden (sjukt att det ens finns en trend i hur kroppar ser ut) är supersmal. Kardashians som tar ut sina BBL:s och bantar ner sig till Paris Hilton anno 2001. Kolla bara på Paris modevecka. Eller kolla inte! Ta en kanelbulle istället och tänk på de tre s:en (de kan också vara smart, sensuell och sund. Man får välja själv).Utan att bli för konspiratorisk tänker jag att kvinnor som tvingas anpassa sin kropp, och sitt utseende på det stor hela, efter samhälleliga normer och kulturella trender bara är ett sätt att kontrollera oss på. Det är tid från att krossa patriarkatet.
