Den där bråkdelen av en sekund efter att man slagit lilltån eller armbågen, då kroppen vet att det kommer att göra ont, men hjärnan ännu inte har registrerat smärtan. För ett par veckor sedan gillrade Majlis en fälla för mig. Medan jag stod lutad över en bänk och skrev en check (ja, det gör vi i USA) rullade on alldeles ljudlöst upp bakom mig och parkerade sin lilla röda sparkcykel bakom mig. När jag sedan tappade något på golvet och försökte sätta mig på huk för att plocka upp det satte jag mig på styret. Det gjorde så jäkla ont att jag skrek rakt ut. Skrek inte ens när jag födde barn och då har alltid fött utan smärtlindring (OBS INGEN PRESTIGE, det bara blev så båda gångerna). Den här smärtan var så överraskande och akut. Svanskotan gjorde ont i några timmar och fortsatte sedan att vara öm. Det var först när jag några dagar senare hade ridlektion som jag påmindes av att jag skadat mig. Smärtan när jag satte mig ner i sadeln var inte lika akut som när jag träffade metallstyret på sparbrädan, men fasiken så ont det gjorde. Vägrade ändå sluta rida och snart domnade den liksom av. Jag kan få en lätt panik av att tänka på att jag under resten av mina år som levande kropp kommer att slå lilltån ett antal gånger. Jag kommer antagligen också att göra mig illa på andra, i dag ännu okända sätt. Hittills har jag nog känt mest av att ha njursten, föda barn och kanske den här svanskoteincidenten. Ni då, har ni skadat er så det gjort riktigt ont? Och tycker ni att ni har en hög eller låg smärttröskel? Read more
