En av Svenskfinlands bästa bloggare Linn råkar också vara en av mina favoritvänner (jag vet: skryt skryt). Hon mailade och frågade var jag tyckte om den här insändaren: “När ska kvinnorna börja lyfta fram varandra?” Den gjorde mig först full i skratt, sedan trött, sedan sur och nu känner jag mer än någonsin att jag lever i en bubbla. Nelly Sax skriver nämligen: “Jag vill jag lyfta ett fenomen som i allra högsta grad är nära besläktat med mansplaining. Kvinnors härskartekniker mot varandra. Det talas ytterst lite om detta ämne, medan det finns en uppsjö med artiklar som behandlar ojämställdheten mellan könen, mäns förakt och förtryck mot kvinnor. Men min erfarenhet är att många kvinnor är minst lika kvinnoföraktande som män” Det talas ytterst lite om detta? Really? I min värld är det fortfarande tröttsamt vanligt att folk säger att kvinnor är avundsjuka på varandra, att kvinnor snackar skit om varandra, att det inte går att jobba på en arbetsplats med bara kvinnor för det blir så dålig stämning, att kvinnor bara kan umgås två och två och så vidare. Och för varje gång någon yttrar dessa oskrivna sanningar blir de lite mer grundmurade. Ni vet: Upprepar man någonting tillräckligt många gånger blir det en sanning. “Det finns ett ord som jag sett skrivet om så många gånger, men sällan stött på i praktiken: systerskapet. 1970-talets gamla slagdänga. Att som kvinna värna om andra kvinnor. Att finna en gemenskap i att vara just kvinna. Att vilja lyfta fram varandra. Finns det? Borde det inte finnas? Istället för denna evighetslånga tradition av att pika, anklaga och utsätta medsystrar för tjuvnyp.” Eh? Är det bara jag som lever mjukt inbäddad i ett starkt systerskap? Är det bloggsfären som är extra trevlig? Under de senaste säg fem åren har systerskapet blomstrat. Artister, författare, journalister och ja så många andra har lyft upp och banat väg för andra kvinnor. Är det bara i min feministbubbla man stöter på systerskapet dagligen? Min erfarenhet är att de som skrivit peppande och snälla saker, de som hjälpt mig med uppdrag och tipsat om jobb nio gånger av tio är kvinnor. Jag vet att mina manliga vänner gillar mig som fan, men det är YTTERST sällan jag får samma uttalade kärlek, för att inte tala om offentliga bekräftelse (okej aldrig) av dem som av mina kvinnliga vänner. Min erfarenhet är att kvinnor generellt är skitbra på att lyfta varandra. I detta håller jag ändå med Sox. Det är patriarkatet som gjort att det manliga fortfarande har högre status än det kvinnliga. Att också kvinnor blir påverkade av detta är självklart. Ingen människa är en oberoende ö. Vi påverkas av kulturen vi lever i tycker därför automatiskt att det manliga okejandet är finare än det kvinnliga. Tänker vi till vet vi såklart att det inte är så, men det är svårt att vara en perfekt feminist i en patriarkal värld. “…Jo, för att vi kvinnor är indoktrinerade med att den manliga bekräftelsen är den ultimata. Att bli okejad av en man, det är större än att bli okejad av en kvinna.” Det som stör mig i såna här texter är att det vid första anblick är lätt att hålla med skribenten. “JA! Kvinnor borde bli mer stöttande mot varandra!” Det är svårt att inte hålla med om det. Men då har man redan gått med på den underförstådda lögnen om att det finns ett strukturellt problem med att kvinnor INTE stöttar varandra. Genom att skriva det hon gör befäster Sox bara uppfattningen om att kvinnor är avundsjuka jävlar som hugger varandra i ryggen så fort chansen ger. Jag skulle hellre läsa en text om hur fantastiskt systerskapet är. Och kanske en vidare analys av det som Sox faktiskt nuddar vid, att patriarkatet övertygat oss om att mäns åsikter och acceptans är viktigare än kvinnors och den konstiga uppfattningen om att “there can be only one” kvinna i maktens övre skikt. En annan dag kan vi prata om det amerikanska presidentvalet och att mer än 50 procent av de vita kvinnorna röstade på Trump. Read more
