Ni vet när man är så ung att man ganska nyligen flyttat hemifrån. Man skaffar hemförsäkring, och klurar ut hur mycket skatt man ska betala, man köper disktrasor, toapapper och börjar småningom ha annat än öl i sitt första egna kylskåp. Man fnissar åt vuxenpoäng och ser fortfarande på riktiga vuxna som folk med ansvarsfulla jobb som verkligen vet hur livet ska levas. I hemlighet hoppas man på att man snart ska komma fram till det där riktiga vuxna stadiet då allt är under kontroll. Då man vet.Tiden går. Man fyller tjugofem, trettio, trettiofem. Man ser till att samla på sig vuxenaccessoarer som bostadslån, barn, anställning, äktenskap och vintersemester. Man kommer på sig med att uppskatta morgondopp, doften av kaffe, lugn och ro och kanske till och med fiske. Man sällar sig i leden. Men den där känslan av att ha koll infinner sig ändå inte. Istället fnissar man åt att ingen ännu synat ens bluff på jobbet (om de bara visste att jag oftast skjuter från höften), överraskas att samhället låter en vara förälder (hur ska ett barn kunna uppfostra ett annat barn?!!) eller som rationell människa (det KAN finnas mördarclowner som smyger omkring i skogen. Faktiskt). Långsamt börjar man inse att det där med riktiga vuxna inte existerar. Oberoende av mängden vuxenattribut förblir folk vanliga, stundvis osäkra och barnsliga, roliga, ängsliga personer som bara gör sitt bästa för att överleva vardagen. Man blir lite förbannad, lite uppgiven och försöker sedan acceptera att bristen på koll är en oundviklig del av livet. Och i hemlighet tycker man att det också är lite skönt.Eller så är det bara jag. Read more
