Jag har varit ovanligt irriterad på min familj de senaste dagarna, men så fick jag en väldigt god nyhet på jobbfronten och märkte att jag blev trevlig igen. Tråkigt att märka att jag behöver professionell bekräftelse för att må bra. Om jag ska idka lite självanalys har jag alltid kopplat ihop frihet med ekonomisk frihet. Jämställdhet med ekonomi. Om vi skiljer oss eller Magnus dör vill jag kunna försörja mig. Jag känner mig också som en dålig feminist de månader jag inte drar in minst lika mycket pengar som Magnus (det sagt är det omöjligt att vara en perfekt feminist i ett patriarkat som ständigt motarbetar en). Jag fattar ju att det stundvis är onödigt kallt att tänka så, ibland står den ena för lejonparten av försörjningen och den andra kan vara kreativ och vice versa. Men men, känslor är inte alltid logiska. Det må vara oromantiskt att blanda in pengar i ett parförhållande, men eftersom kvinnor oftast är den ekonomiska förloraren i parförhållanden skadar det inte att se över sina inkomster och sin framtida pension. Brasklapp: Kvinnor i heteroförhållanden har oftast en bättre relation med barnen och ett mycket större socialt nätverk än männen. Det bästa vore såklart om alla kunde ha allt: ekonomisk frihet, bra kontakt med eventuella barn och sociala nätverk. Alltså jämställdhet. Det sagt var de goda nyheterna på jobbfronten inte bara rent ekonomisk glädje, utan också innehållsmässigt väldigt kul. Tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra. Ni som lever i parförhållanden, hur delar ni oavlönat versus avlönat jobb? Tid med barnen osv. Hej hej vardag skrev bra om det häromdagen. Read more
