Förra sommaren hängde vi såklart med min syrra och den första dagen tillsammans påpekade Magnus överraskat att jag talade en så fet finlandssvenska. Det gör jag ju till vardags också, talar finlandssvenska alltså, men den har onekligen filats ganska mycket i kanterna av att jag uteslutande umgås med svenskar (och amerikaner). Jag kommer på mig själv med att säga jeans istället för det finlandssvenska djeans. Det HAR hänt att jag sagr jur och jungel istället för djur och djungel och så säger jag aa för att bekräfta någon annans prat, istället för ja. Det är både medvetet och omedvetet. Ibland, speciellt med nya svenskar, kan det vara jobbigt att vara så in their face Mumintroll. Då tonar jag ner finlandssvenskan. Omedvetet är det ju ganska självklart att ens språk utvecklas beroende på miljön man vistas i. Min självbild förändras inte av att jag slutat använda halare, krabbis eller roskis (det sistnämnda kommer jag dock aldrig att överge). Hur är det mer er, har ert språk förändras på sistone? Och talar ni annorlunda när ni hälsar på syskon och föräldrar? Read more
