Vänskap diskuterades i en hemlig kvinnoseparatistisk Facebook-grupp jag är med i och så skrev Hanna också om det. Diskussionerna har handlat om att vara den som alltid initierar träffar och känna sig besviken och klängig. Om att vara den som är mitt inne i småbarnsträsket eller karriärträsket eller nåt annat träsk som suger all ens energi och tid och man inte hinner träffa någon utöver sin familj/sina kolleger och ha dåligt samvete över det. Om att höras bara på sociala medier (det är inte så bara det) och att ha dåligt samvete för det. Jag kände igen mig själv i det Hanna skrev “Jag åkte ensam på ridläger en vecka sommaren efter fyran (ringde inte hem en enda gång under den tiden, men skickade ett vykort) och på språkresa en månad sommaren efter åttan. Lärde mig att det finns många potentiella vänner i världen.” Jag gjorde samma sak, fast eftersom jag alltid ska vara värst (eller mina föräldrar ska alltid vara värst) skickade de iväg mig på läger redan sommaren jag skulle fylla sju. I efterhand tänker jag att jag antagligen var en jobbig besserwisser till unge som de kanske ville ha en paus från i en veckas tid. Jaja. Jag fattar ju att det är ett stort privilegium att känna sig trygg på vänskapsfronten och erkänner mer än gärna att det handlat mer om tur än skicklighet. Jag har så oerhört fina vänner. Det sagt tänkte på en annan grej som Hanna skrev om och också pratat om tidigare, att hon lärt sig att världen är full av potentiella vänner “Själv har jag dels uppfostrats att inte bry mig så mycket om kompisrelationer, typ mister jag en så står mig tusen åter.” Jag minns att vi pratade om motsvarande här i L.A och att hon då sa att hon blivit uppfostrad med samma filosofi gällande killar. Att världen inte ska kretsa kring en person. Att killar är en bisak. Det finns massvis av såna, varför låta världen kretsa kring bara en och bara det. Det blev en sån aha-upplevelse för mig. Alltså jag fattar det såklart i dag, men jag önskar att jag lärt mig det långt tidigare. Hela vår populärkultur bygger på historien om den heterosexuella kärleken. Tvåsamheten är den yttersta segern. Det lär vi som små och sedan fortsätter Hollywood att reproducera historien om girl meets boy. Hela högstadiet och gymnasiet och tidiga tjugoårsåldern handlade om killar. Det var om inte det mina tjejkompisar och jag pratade om så fanns killarna absolut högst upp på agendan. Det var så viktigt att ha en pojkvän och när jag ännu som 30-åring gjorde slut med min kille på allvar oroade jag mig över att aldrig skulle träffa någon igen. Majlis och Vidar ska banne mig lära sig att det inte bara finns en viktig människa i ens liv. Det betyder givetvis inte att en ska ta sina relationer för givet eller försumma dem. Vänskap är viktigt. Att vara snäll, generös och omtänksam goes without saying. Men världen är full av potentiella vänner och andra sorters partners. Read more
