Jag är i Finland för att gå på pappas begravning. Så fort vi landade på finländsk mark började jag gråta. Distansen i Sverige gjorde verkligen stor skillnad. Inte för att jag har något emot att gråta. Det är skönt att få ur sig sorgen. När Majlis gråter brukar hon ibland pausa och känna efter om hon fått ur sig allt. I Sverige fick jag inte ut speciellt mycket gråt, men jag lurade mig själv genom att lyssna till sorgliga historier och nyheter (hulkade till Cecilia Uddéns sommarprat).Nu är jag i alla fall här och det är en kort startsträcka till tårarna. Min yngsta lillasyster skickade mig den här bilden från sent 1990-tal när min vän Niklas och jag bilade ner till Alperna och stannade hos pappa i Tyskland några dagar. Mycket fint minne, men också väldigt sorgligt.
