Jag läste en artikel där det stod att unga människor allt oftare tycker det är osmakligt med jättestora, flådiga hus och folk som skryter med hur mycket saker de äger. Makes sense. Under en period lyssnade jag på podden “The Minimalists” som pratade om hur livet utan grejer och om hur det nästan är beroendeframkallande att leva med så få egendomar som möjligt. Medelhushållet i USA har 300 000 grejer. 300 000! Minimalisterna pratar också om 30-dagars utmaningen där man gör av med en sak den första dagen, två den andra, tre den tredje och så vidare. Alla fysiska saker räknas: kläder, elektronik, prydnader etc. De har en Facebookgrupp med över 100 000 medlemmar där folk diskuterar om attleva på så lite som möjligt, två tallrikar, tyg istället för toapapper, nej till presenter på barnens födelsedagar, ge bort alla böcker och så vidare. Att släppa tanken om att materiella ting gör en lycklig. Det här får en ju att tänka på Mari Kondo som skriver om att man bara ska behålla grejer som gör en genuint lycklig. Och jag skriver under allt detta, tycker det är bra att se över sin konsumtion och att livet är lättare med färre grejer. Däremot kunde jag inte låta bli att störa mig på lite Minimalisterna. Delvis för att de lät så jäkla självgoda i podden, men också för att deras rörelse smått påminner om en sekt. Plus: Är det inte inte bättre att använda slut sina grejer, ge bort dem som presenter eller sälja dem istället för att slänga bort dem? Att folk köper och äger för mycket grejer för att det ska vara bra för dem själva och miljön stämmer ju. Samtidigt känns Minimalisterna som ett så typiskt vitt medelklassprojekt som till stor del handlar om positionering och identitetsskapande. Och jag fattar ju att man KAN vara både positionerande och göra en bra sak för miljön. Men ändå. Äsch. Read more
