I går åt jag middag med några vänner. Vi pratade såklart mest om valet och hur tydligt det blev vem som fortfarande bestämmer i världen. Och om hur sorgligt det är är våra döttrar inte (ännu) får uppleva en kvinnlig president. Men det är väl så med all utveckling, två steg framåt, ett tillbaka. Det känns alltid lika konstigt att skriva ett vardagligt blogginlägg efter ett som varit politiskt, men vardagen pågår ju hela tiden. Dagens inlägg handlar därför om min enda superkraft här i världen: att inte bry mig om vad folk tycker om mitt föräldraskap. Jag kan bli orolig i kroppen av att folk tycker att jag är en dålig skribent journalist, feminist. Att jag är en oskön människa eller klär mig fult. Men när det handlar om hur jag tar hand om mina barn skiter jag blankt i vad folk tycker. Det betyder inte att jag ser mig själv som den perfekta modern, lååångt ifrån. Men jag tycker helt ärligt att jag är good enough. Read more
