I morse talade Mathias och jag som sagt om Happy, happy i Min Morgon och Maria undrade vad jag egentligen tycker om skilsmässor. Jag började skriva ett inlägg, men det blev så himla långt att ni skulle ha fallit i koma av tristess medan ni läste det. Vi gör så här. Jag spjälker upp inlägget i kortare delar. När jag var runt elva och mina föräldrar skilde sig kände jag skam och ville inte berätta det för någon. Jag hoppas att barn med föräldrar som skiljer sig inte känner samma sak. Skilsmässa ska inte vara nåt skamligt. Jag har svårt att tro att människor skiljer sig för lättvindigt, oftast handlar nog en separation om att man tarvansvar över sitt liv och försöker bli lycklig igen. Maria Sveland skriver att hon önskar att folk skulle gratulera henne till skilsmässan istället för att med huvudet på send beklaga det som hänt. Mathias som själv nyligen separerat höll med henne. Vad tycker ni? Och framförallt ni som skiljt er (det räknas också om man separerat från en sambo. Man behöver inte ha statens eller Guds lov för att ha ett seriöst förhållande)? Vill man höra beklaganden eller gratulationer? Read more
