I går precis innan jag slocknade dök Kents avskedsvideo upp i mitt social media-flöde. I dag har jag läst fem-sex krönikor där olika journalister berättat om just sin relation till Kent, folk har varit ledsna i på Twitter och Facebook, somliga har skojat om comebacken 2020 och andra har såklart varit noga med att (lite stolt) påpeka att de inte haft någon relation alls till Kent. Jag har själv haft en relation till Kent, men brukar inte tala om det för att, jag vet inte, kanske för att jag är rädd för att bli uppfattad som pretto eller bara väldigt, väldigt förutsägbar. För precis som alla andra krönikörer såg jag dem sommaren 1995 eller var det 1996, älskade Blåjeans, När det blåser på månen, Chans, Lilla ego, 747, Klåparen och ja ni fattar. Grät till Kent när jag var olyckligt kär i början av 2000-talet och tog långa promenader med dem i öronen i sällskap av min rumskompis Jani när han var olyckligt kär. Såg Kent på Tavastia med en dålig kille och på Ishallen i Helsingfors med goda vänner. Kände mig, precis som alla andra så ensam och speciell. Jag FATTADE Kent. Så jävla vanlig är jag. Det måste vara nästan tio år sedan jag senast aktivt lyssnade på Kent (och med tanke på att jag verkar kunna orden i de flesta låtarna före 2006 måste jag ha lyssnat en hel dem), men när jag nu gör det får jag lite fuktiga ögon. Inte så mycket för att jag var ett så hängivet fan, men för att det hände så mycket på den tiden jag lyssnade på Kent. Nu för tiden händer det såklart också mycket, men då var det så mycket hjärta och smärta. Så stora känslor och så mycket osäkerhet och ständigt rädslan för det där utanförskapet som Jocke Berg är så bra på att beskriva. Nåt slags orientering in i vuxenlivet och farväl till barndomen, ungdomen. Det är ju inte hela världen att ett band lägger ner och kudos för att Kent gör det så snyggt. Jag är mer nostalgisk än ledsen. Livet där Kent var en aktiv del känns så oändligt avlägset. Herregud så jag är gammal. Herregud så jag var ung. On a different note så fyllde Vidar sex år i går och i dag när jag kom hem från ett möte väntade en anonym stor bukett ballonger på dörrhandtaget. Mycket amerikanskt, mycket fint. Read more
