Jag är så glad över att ha fått Cissan att börja rida (igen). Hon är ju precis som Frida och jag, gammal hästtjej, och passade genast in i stallmiljön och på hästryggen. Det sitter väl i muskelminnet. När andra finner det meditativt att syssla med ansiktsvård, laga mat eller kanske spela ett instrument är hästar samma sak för mig. Det går inte att tänka på annat än nuet när man sitter på hästryggen. Före och efter lektionen kan man dessutom fylla på sitt eget välmående genom att gosa lite med sin favorithäst, bjussa på en morot eller två. Viska några hemligheter i hästörat. Jag har kommit på mig själv med att prata med hästar med samma ton som jag använder när jag pratar med Majlis. En dålig ridlektion är ändå alltid en bra ridlektion. Häst är alltid bäst om man får rimma lite här på bloggen. Är så glad över att mina föräldrar övertalade mig att fortsätta rida efter nybörjarkursen då jag föll av och tyckte att det var mest läskigt med hästar. De är ju ganska stora djur som, om de vill, kan göra precis vad de vill med en. Att jag stannade i stallet var en sån självförtroendeboost. Att våga rykta den sura hästen som nafsade efter en, eller att rida barbacka på en busiga ponnyn, att hoppa hinder och falla av och sitta upp igen. Den största lärdomen är kanske ändå att alla hästar har sina egna personligheter och att det inte går att tvinga en häst att göra något, man måste börja med att vara dens kompis. En bestämd kompis, men också en vänlig sådan. http://www.jeanetteohman.com/wp-content/uploads/2017/09/IMG_8849.mp4 Read more
