Den svenska feministen Lady Dahmer skriver om hur hon och hennes man inte kommer att dela på föräldraledigheten när de får barn om några månader. Om hur kvinnor inte magiskt kommer att bli attraktiva på arbetsmarknaden bara för att papporna stannar hemma, om hur vi måste sluta ifrågasätta amning (vah? har någon någonsin ifrågasatt amning?) och hur föräldraledighetstiden bara är en kort tid i ett barns liv och papporna kan vara aktiva senare och på ett annat sätt. Det ÄR omöjligt att leva ett helt jämställt liv i ett patriarkat. Vi kan skriva om det, prata om det, försöka lära oss mera om hur vi ska bli jämställda, men eftersom hela systemet delar in kvinnor och män i olika fållor med olika status, egenskaper och uppgifter är det svårt, nej vet ni omöjligt, att göra precis allting feministiskt korrekt. Jag fattar ångesten en så berömd feminist som Lady Dahmer känner när hon bryter mot en av de mest grundläggande feministiska strävandena: Båda föräldrarna har lika mycket ansvar för barnen. Och jag håller med henne om att en individ inte ska bestraffas för ett unket system. Det jag inte alls håller med henne är att arbetsmarknaden ändå inte förändras genom delas föräldraledighet. För det gör den visst. Bara genom att jämföra med USA där kvinnor ofta blir hemmamammor bara för att det inte existerar någon som helst föräldraledighet och barndagvård är svindyrt. Och det är inget fel på att vara en homemaker, det är bara det att man då blir ekonomisk beroende av sin man (ursäkta heteronormativiteten här), förlorar em stor del av son pension (redan nu är pensionerade kvinnor de fattigaste i Finland, antar att det inte ser annorlunda ut i USA) och möjligheter att göra karriär för att kunna försörja sina barn ifall den arbetande partnern en dag inte längre finns i ens liv. Att de nordiska länderna har lagstadgad föräldraledighet och dessutom uppmuntrar papporna att ta ut en del av dem har gjort att enormt mycket fler pappor stannar hemma och skapar tidiga band med sina barn samt får en förståelse om hur tungt det är att vara hemmavarande småbarnsförälder. För att inte tala om att långsamt få arbetsgivarna att inse att både kvinnor och män kan bli föräldrar. Fine att vi är låååångt ifrån lika ännu, men rör oss i alla fall åt rätt håll. Föräldraledigheten är inte den ultimata eller den universella lösningen på patriarkatet, men spelar en stor roll. Att papporna kan ta ansvaret senare i barnets liv klingar också lite falskt. Det är extremt svårt att förändra vanor och plötsligt en dag bli jämställda. Den som sköter hem och barn, vabbar och planerar matsäckar kommer med största sannolikhet att fortsätta göra det också efter att hen (who am I kidding: hon) börjat jobba. Mitt eget bästa jämställdhetstips är att vara jämställda från första deijten. Men en individ kan inte ta skulden för att ett system suger, så låt Lady Dahmer göra som hon vill. Men se heller inte det hon väljer som ett gott exempel. Ju fler av oss som visar att kvinnor kring trettio på arbetsmarknaden inte är en större risk än män kring trettio, som visar att pappor kan vara lika viktiga föräldrar som mammor och som anstränger sig för att leva så rättvist som möjligt, desto närmare en jämställd värld kommer vi. Foto: Anna Maria Fotograf. Read more
