Min kompis Anne är en social savant. Hon ser människor och fattar vad de behöver. Det är en så otroligt fin egenskap, att få människor i sin närhet att känna sig sedda och uppskattade. På sistone har jag tänkt extra mycket på det eftersom jag själv fått extra mycket kärlek och bekräftelse på bloggen. TACK för det! Det betyder, från hjärtat, mycket! Trots att bekräftelse utifrån inte ska definiera en som människa eller vara basen för ens självförtroende, tror jag att det är viktigt att få känna det ibland. Inspirerad av Anne och er har jag ansträngt mig för att själv kommentera på bloggar och Insta, retweetat på Twitter och haft mig. Nu vill jag inte påstå att jag ännu är så bra på det, men minst en förmiddag i veckan har jag bestämt mig för att glida runt sociala medier och höra av mig. För en tid sedan passade jag också på att skriva ett berömmeddelande till Ann Friedman som varje vecka skickar ut ett oerhört bra nyhetsbrev. Till min stora glädje och överraskning svarade hon till och med på meddelandet. Min poäng är väl att alla blir glada av att höra att de är uppskattade och att ansträngningen att ge uppskattning oftast är ganska liten i relation till hur mycket det betyder för mottagaren. Säga vad man vill om amerikaner, men duktiga på att se varandra är de. Här hojtar folk glatt “Nice shoes!“, “You look great!” och “Have a nice day, honey” utan att det betyder så mycket mer än exakt det de säger. En behöver med andra ord inte inleda en relation med person som säger nåt snällt. Anstränger mig för att göra det med, men det sker inte lika ofta som för medelamerikanen. Jaja, jag är kanske otroligt banal och naiv nu, men det är fredag, solen skiner, hade en utmärkt ridlektion imorse och har precis ätit lunch med Maggan och Majlis på vår italienska kvarterskrog och är därför full av kärlek. Låt mig få hållas. Read more
