Mellan det att jag var nitton och drygt trettio hade jag en bästa vän. Vi hängde, reste, åkte snowboard, åt middag och umgicks med varandras familjer. Under drygt tio år pratade vi med varandra så gott som varje dag. Sen träffade jag Magnus och han träffade en tjej. Utan att gå in på detaljer hade vi ett stort gräl ett par månader före Magnus och mitt bröllop. Jag minns exakt var jag befann mig: Ute på en promenad runt Brunnsparken, precis vid Siljaterminalen började jag gråta och tryckte bort samtalet. Sedan dess har vi inte talat med varandra. Jag är en av världens mest kortsynta människor och jag kan verkligen inte påstå att jag gått omkring och varit arg i nästan tio år, men jag har ändå inte tagit kontakt med honom. På min födelsedag i augusti hörde av han ändå sig, och undrade om vi kunde bli vänner igen. “Annars gör jag gärna ett nytt försök om tio år” skrev han. Jag blev så glad att jag grät en skvätt. Nu håller vi på att lära känna varandra igen. Ganska mycket har hänt under tio år, både själsligt och rent konkret. Det är väldigt kul och spännande. Jag är otroligt tacksam och glad. Det är något speciellt med folk man lärt känna i brytningsskedet mellan ungdomen och vuxenlivet. Vet inte riktigt när vi kommer att ses, vi bor ju ganska långt ifrån varandra, men ser fram emot den middagen. Det finns ingen sensmoral eller poäng i det här blogginlägget. Jag ville bara berätta för er om hur glad jag är över min nygamla vänskap. Read more
