Hanna skriver om hur obehagligt hon tycker det är att springa längs med skogs- och sjövägar efter att det blivit mörkt. Att dessutom springa med hörlurar blir helt otänkbart. Och jag känner så väl igen mig. Springa när det är ljust och där det finns folk. Och trots att jag VET att de flesta våldsdåd sker hemma i folks kök av en bekant finns ändå alltid risken där på den mörka, ödsliga sandvägen.Jag blir vansinnig på att mäns våld mot kvinnor begränsar vårt rörelseutrymme.“Vid 20-tiden ikväll gick jag ut och sprang, men efter drygt två kilometer var det nästan mörkt ute. Jag sprang längs sjön, på strandpromenaden med lummiga snår runtom, men vågade inte fortsätta utan vek av upp på en cykelväg så rundan blev jättekonstig och kort. Men man vill ju inte “utsätta sig för farliga situationer”, springa med lurar på ödsliga vägar. Jag kunde liksom se mig själv utifrån, flåsande med den ödsliga sjön i bakgrunden. Så trött på att behöva vara rädd, att det liksom är ett naturligt inslag om man som tjej rör sig ute ensam efter mörkrets inbrott. Jag vet att många killar är rädda för att bli rånade och sånt, men att de skulle avbryta en löprunda för det? Knappast va. “ Read more
