I går på färjan från Helsingfors till Stockholm frågade jag Magnus någonting över middagsbordet, han svarade kort och där dog diskussionen. Jag blev oproportionerligt irriterad. Kanske för att jag under veckan varit primus motor i att hålla igång samtal. Det har varit en av sommarens finaste veckor, men också en ganska tungrodd sådan. Jag var snabb att påpeka hur irriterande det är att ensam bära ansvaret för konversationen och att Magnus faktiskt kunde anstränga sig lite. För att inte vara orättvis mot Maggan så pratar vi en hel del, inte sällan kommer vi in i en diskussion och är motvilligt tvungna att hålla oss från att snacka slut den och istället spara den till podden. En del av vad jag verkligen uppskattar med vår relation är att det är så kul att prata med varandra. Ändå är det tydligt att han är uppvuxen i en kultur där männen inte bär ansvaret för den allmänna goda stämningen. De berättar och förklarar, men frågar sällan. Jenny skrev ett bra inlägg om hur värdefullt det är att det finns någon (hennes mamma) som håller igång konversationen. Att män tillåter sig att sitta tysta och kort bara svara på frågor. Skita i att ta ansvar för bra stämning och att alla känner sig sedda. Precis som det är livsviktigt för människor att ha fysisk kontakt med andra levande varelser tror jag att det är viktigt att få känna att någon är intresserad av ens åsikter/känslor/mående/erfarenheter. Det enklaste sättet att få andra att känna sig bra är att visa intresse för dem och se dem. Det är också det enklaste sättet att bli omtyckt. Ofta läser jag att det är en feministisk fråga att våga skapa dålig stämning, men tycker ärligt talat att det vore trevligt om män uppförde sig lite mer som kvinnor. Förresten, är själv chockerad av mängden kött på bilden ovan. Det är en ungefär en årskonsumtion i vår familj. Read more
