Igår hade Vidde och Majlis rutincheck-ups hos barnläkaren. Jag känner ett stort förtroende för läkaren, men var ändå tacksam för att Majlis inte är vårt första barn. Efter att ha pratat om matning och sömn konstaterade läkaren att Majlis är stor nog att sova nio timmar i ett sträck. Lägg henne i ett annat rum än det ni sover i och ifall hon vaknar och börjar gråta, låt henne göra det i minst fem minuter, men helst inte mer än. Gå till henne, lyft inte upp henne, tänd inte lampan och klappa om henne lite. Lyfter ni upp henne är allt förstört. Ungen är stor nog att lära sig sova själv. Och jag fattar ju att det finns barn som bara sover en kvart åt gången och att det inte är bra för någon i familjen. Men den här lilla babyn vaknar en eller två gånger och trots att det inte är ett drömscenario känner jag mig inte redo att låta henne skrika sig till sömns riktigt ännu. Vidde var inte mer än några månader när han började sova hela nätter och jag håller tummarna för att Majlis går samma väg. Så Magnus och jag gav varandra en menande blick och nickade åt läkarens rekommendationer. När det var Viddes tur fick han frågan om vad han äter till frukost, bagels, våfflor eller flingor? Jag såg ett ljus tändas i Vidars ögon. Att äta våfflor till vanlig vardagsfrukost kändes som ett förslag som var för bra för att vara sant. En utopi! Vi krossade givetvis barnets drömmar och förklarade krasst att hans frukost också i fortsättningen kommer att bestå av smörgås, frukt och bär. Sedan ljög vi om hur mycket skärmtid Vidar får. Read more
