Anne skriver mycket bra om att vara olycklig i en kultur som är extremt fokuserad på att vara lycklig. Är du lycklig är du lyckad. Om hur vi yogar, springer, mediterar, läser rätt sorts självhjälpsböcker (och konsumerar!) för att liksom jobba oss fram till lyckan, så där som vi kan jobba fram muskler på gymmet eller kondition i löpspåret eller en akademisk examen. Om vi är tillräckligt duktiga blir vi lyckliga till slut. När vi är framme är allt bra, det är bara det att vi aldrig ÄR framme. Samtidigt är det mycket intressantare med olycka. Olyckliga människor verkar djupare och mer intellektuella, ja helt enkelt intressantare. Bloggar, böcker och podcaster om olycka är vanligtvis bättre än de där om lyckligt lallande idioter som dansar omkring i motljus på sommarängar. Jag är ju själv en sån där äckligt lycklig bloggperson. En sån där som folk antagligen tror är djupt olycklig innerst inne, men kämpar för att upprätthålla en glansig fasad på internet. Jag är inte dummare än att jag fattar hur otroligt priviligerad jag är, men jag tror att, precis som Anne skriver, det inte bara handlar om yttre omständigheter, utan också om att det är ganska lätt för mig att vara lycklig. En annan aspekt som jag tror att påverkar vår lycka är konsumtionssamhället. Om vi ständigt är lite missnöjda lockas vi att köpa kläder, elektronik, inredning, resor och what not som ska göra och lyckligare, bättre, snyggare och helare. Det är bara det är känslan är så övergående. Om man är lite konspiratorisk, om vem vill nu inte vara det, jobbar reklambyråer hårt för att vi ständigt ska vara lite olyckliga. Read more
