I går efter ridlektionen kom en kvinna fram till mig och sa att hon tycker jag är duktig och att alla hästar jag rider ser så fina ut under mig. Jag blev jätteglad och lite generad. I höst har jag ändå bestämt mig för att bara ta emot snälla ord och komplimanger. Inte säga emot, inbilla mig att personen ljuger eller att hen egentligen inte menar det, men bara vill vara snäll och kanske manipulera mig till någonting. Det kommer såklart tillfällen när det verkligen är så, men det tänker jag strunta i. Om någonting får mig att må bra bejakar det. Det kändes lite pinsamt att ens skriva ut ridkomplimangen. Jag vill inte vara en sån där person som endast delar och retweetar beröm jag fått. Jag vet inte varför jag är så irriterad på sånt beteende, men liksom: “Bidra till diskussionen med nåt mer konstruktivt än reklam för det någon annan sagt om dig! Och du borde kanske fundera på varför det är så viktigt för dig att andra får veta att någon tycker du är bra“. Egentligen finns det ju en mycket mänsklig förklaring på det beteendet: Vi vill alla bli bekräftade och älskade. Men kanske då öva sig på att själv skriva att man är bra. Visa att man själv är stolt över det man åstadkommit. Äh vad vet jag. Tycker bara att stolthet är snyggare än blygsamt skryt. Men VEM ÄR JAG ATT DÖMA! Oj, nu blev det här inlägget en övning i fri association. Ber om ursäkt för det. Men rekommenderar att bara ta till sig komplimanger. Det är svårare man kunde tro i början. I går vad Magnus och jag ute med Cissan och Per. I dag jobbar Magnus och jag är hemma med barnen. Igen. Så tråkigt. Kan inte nån av er komma hit och hänga med oss? Jaja, eftersom det är helg och allt vill jag också passa på att tipsa om det här sjukt roliga pranket “The Invisible Prank“. Jag har skrattat så sjukt mycket. Hej då! Read more
