Jag tycker att det mesta är enklare nu än när jag var tjugo. På den tiden levde jag med en ständig, latent stress att det inte skulle bli något av mig. Att jag aldrig skulle bli färdig med studierna, få ett bra jobb, träffa någon som jag ville ha barn med (visste inte ens om jag ville ha barn). Framför mig lång enorma mängder frihet och liv, men allt var så osäkert.Om jag skulle resa tillbaka i tiden och ge mig själv ett råd skulle det vara a) att ta det lugnt (världens sämsta råd åt någon som är stressad. Hjälper noll) b) att killar inte är viktiga c) att våga fråga. En oställd fråga är alltid ett nej och överraskande ofta får man ett ja på en ställd fråga. Det försöker jag lära mina barn redan nu. Ett nej är inte viktigt, såna kommer det det att komma, men ett ja kan leda en hur långt som helst.Nu vill jag höra ditt bästa råd till en tjugoårig version av dig själv.
