När jag är ute och springer med musik i öronen får jag ofta känslan av att eftersom ingen annan kan höra musiken kan de inte heller se mig. Jag springer i en osynlig bubbla, lite som Harry Potter. Ibland uppstår det obekväma situationer då jag råstirrar på folk jag möter och de verkligen ser mig göra det. Ibland hälsar de. Read more
