Jag hade glömt bort hur låst man är med en spädis. Först sitter man och matar dem i vad som känns som en evighet. Då kan man antingen kolla på tv-serier eller läsa analyser kring presidentvalet. När ungen somnar måste man blixtsnabbt jobba bort det man ska, betalar räkningar och röja i hemmet. Ja och när man ska ut på ärenden är man tvungen att packa som om det var en expedition för att upptäcka nya världsdelar man var på väg på. Vi skjutsade Pyret till LAX och jag påmindes om TIDEN. Ber om ursäkt om jag låter som Alex & Sigge, men herregud så tiden inte är kronologisk och så den susar förbi när man har det bra. Varje gång vi skjutsar en älskad person till flygplatsen börjar jag fundera på om vi verkligen ska bo så jäkla långt borta från dem. Sedan tröstar jag mig med att när de hälsar på idkar man åtminstone kvalitetstid istället för att bara synas över en snabb kaffe. Men who am I kidding, kvantitetstid är bättre än kvalitetstid. Tänkte också på att jag borde bli bättre på att hylla Maggan på fars dag. Han är verkligen motsatsen till många pappor födda på 1940-talet (och senare, bara för att man är född på 70, 80 och 90-talet gör en inte per definition till en jämställd person). Magnus är precis lika närvarande (eller antagligen lite mer) i Vidars och Majlis liv som jag. Han har stenkoll på läxor, lunchlådor, blöjbyten och är den som vanligtvis pratar om känslor med Vidar. Nu har ni kanske vuxit upp med pappor som tagit lika mycket ansvar för sånt som era mammor och tycker inte att detta är speciellt speciellt. Själv tillbringade jag barndomen med en pappa som visserligen alltid var noga med att säga att han älskade syrran och mig, men levde enligt en väldigt traditionell och konservativ kärnfamiljsmodell. Tror att det är en delorsak till att jag valt att leva enligt motsatsen (om man bortser från det där med två barn och heterosexualitet, då). Ni som lever i parrelationer, påminner er partner om den ena av era föräldrar? Och lever ni på ett liknande sätt som ni växte upp? Read more
