Hörni, tack för att ni fortfarande kommenterar på den här bloggen och visar att bloggdöden verkligen inte existerar! Tack också för att ni som tycker olika eller bara gör olika formulerar er så sakligt. Jag skulle vilja lyfta upp två kommenterar som inte håller med mig/gör annorlunda och förklarar varför de inte gör det. 1. Förra veckan skrev jag om att resa all inclusive och var nyfiken på hur ni resonerar då ni reser. Jessica svarade så här: “Jag tänker inte på etik och miljö när jag reser. Jag tänker: vad vill jag se/göra, vad är tryggt att ta med barnen på och vad har jag råd med. Jag reser inte heller jättemycket, flyger max 2 ggr/år. När barnen var mindre åkte vi bara charter med stora kända resebolag till all-inklusive hotell. Det var det enda jag tyckte kändes tryggt. Svenska reseguider till hjälp på hotellet, mat som mitt allergibarn kunde äta, Lollo och bernie-aktiviteter som gjorde barnen glada och sol som gjorde mamman glad. Det kändes som all-inclusive var den enda sortens semester som man verkligen kunde få lite semester på, alltså slappna av en stund i en solstol mitt i småbarnskaos. Nu är mina barn 8 och 11. Jag har blivit modigare på att resa med dem. De har blivit smidigare att resa med. Nu kan vi göra annat än sol och bad på resor. Barnen orkar promenera i storstäder, de uppskattar museer, natur, mysiga caféer, konstiga affärer, utsikter och roadtripper. Förra vintern var vi exempelvis i LA och bodde på airbnb, hela familjen hade en toppenresa. Jag tänker inte etik och miljö, men nu när jag tänker efter så kanske mitt trygghetstänk ger mina resval pytte-pytte-pyttelite etik och miljö. Jag väljer flygbolag efter vad jag känner mig trygg med (oftast inte lågpris-bolag), jag väljer länder och upplevelser jag känner mig trygg att stoppa in mina barn i. Nä. Ok. Etik och miljö är inte med på min lista när jag reser. En större resebudget hade nog gjort att jag tänkt mer på etik och miljö, men samtidigt hade det nog gjort att jag rest (flugit) mer.” 2. Och häromdagen bloggade jag om träning och att den rådande samhällsnormen är att träna, de som inte gör det skammas. Linnéa svarade så här: “Håller inte alls med. Det största problemet enligt mig är inte att en liten del av befolkningen rör på sig för mycket, utan att en stor del av befolkningen rör på sig för lite. Jag tycker inte att alla måste springa maraton, skulle aldrig göra det själv och jag har noll intresse av att tävla. Men det är ju inte heller grundproblemet. Grundproblemet är att i Sverige sitter vi stilla mest i EU, få når upp till de rekommenderade doserna av rörelse och vi bör istället uppmuntra till mer rörelse. Såklart inom rimlighetsnivå. Tänk vad mycket som hade varit bättre (mindre sjukdagar/psykisk ohälsa, ökad koncentrationen och allt det andra som vi vet) om fler gått, cyklat, tränat, joggat än vad de gör idag! Nu kan jag och mina åsikter också vara färgade av boken Hjärnstark. Så himla bra!” Read more
