Jag fick ett mail som gjorde mig ledsen och uppgiven. Ni får hemskt gärna komma med råd eller förslag och berätta om era egna erfarenheter: För tre månader sedan hände något som har angstat mig sedan dess, och jag ligger vaken om nätterna då jag funderar över vad jag ska ta mig till. Jag har jobbat på ett företag i ca 6 månader nu. Ett litet företag vars arbetstagare jobbar runtom i landet. Jag jobbar på kontoret tillsammans med chefen på min hemort. Jobbet är inte drömjobbet, men jag har lärt mig väldigt mycket, och fått mycket beröm av de andra på företaget. Chefen är en man runt femtio, en snäll familjefar som brinner för för sitt företag. Han frågar gärna om min åsikt, lyssnar på mig och har flera gånger sagt att han är verkligen nöjd med min arbetsinsats. Så jag har känt mig ganska smart, särskilt då branschen är alldeles ny för mig. En tid tillbaks var det då ett bransch-relaterat jippo i en annan stad, ett stort jippo. Visst hade jag kul, men jag blev också lite irriterad på min chef, som inte kunde låta mig ‘stå på egna ben’ utan var konstant i mitt följe och introducerade mig stolt till alla – och ja, jag kände mig lite som en prispokal. Men jag tänkte att han tänker på mitt bästa, att jag ska lära känna alla, så det var bara att stå ut. Den sista kvällen var vi ett stort gäng ute tillsammans. Jag var väldigt trött, men stannade på restaurangen tills ganska sent. Chefen var en aningen berusad, men inte överdrivet. Vi gick tillsammans till hotellet. Chefen föreslog att jag kommer via hans rum. Min dator var där (vi hade jobbat tillsammans på en grej tidigare, och hans rum hade bättre nätförbindelse), så jag tänkte att jag tar den och sticker. Men väl på rummet ville chefen berätta nåt för mig, sa han. Och så började han förklara hur underbar han tyckte jag var. Jag sa att jag ville gå och sova nu. “Nej sätt dig, sätt dig här på sängen,” sa han, och drog mig lätt i armen. Han började viska i mitt öra, och försökte kyssa min nacke. Jag var som frusen, i panik och fylld av obehag. Jag skuffade honom åt sidan, tog min dator, sa gonatt och sprang in på mitt rum. ‘Inget’ hann hända, men jag kände mig äcklad, skamsen, kränkt och helt jättebesviken. Han hade förstört allt. På några sekunder tog han bort all trovärdighet av allt han hade sagt åt mig tills dess. En chef gör inte sådär. Nånsin. Helvete. Nästa morgon åkte vi tillbaks till hemorten. Jag kunde inte förmå mig att prata om incidenten med honom. Jag ville bara hem. Vi körde till hemorten under tystnad. Han var helt tydligt generad och snopen. Vi har aldrig pratat om vad som hände. Sen dess, i tre månader, har vi jobbat på som förut. Eller han verkar jobba helt som förut. Jag tror inte att han har insett hur de där fem minutrarna har inverkat på allt. Eller kanske han inte minns, eller leker att han inte minns. Han frågar mig om min åsikt, ber om hjälp, vill diskutera. Och jag säger hur jag tycker, jag hjälper, jag svarar, men nu är det totalt annorlunda för mig. Jag är supersaklig. Jag klär mig i stora ylletröjor, lämnar sminket hemma. Vill inte vara attraktiv. Jag har tappat all respekt för honom, jag vill inte få beröm av honom, jag vill helst inte prata med honom. Jag vill inte jobba med honom helt enkelt. Tur att vi har åtskilda rum. Jag är rädd för att en konfrontation kunde betyda att jag får sparken. Sånt orättvist skit händer ju hela tiden.Och vad skulle jag säga ens? “Jag gillar dig inte längre. Jag vill fortsätta jobba, men vill jobba hemifrån”? Jag bor inte i huvudstadregionen eller en storstad. På min hemort går det inte att byta jobb sådär i farten, för det finns inga jobb att byta till (naturligtvis letar jag nog). Jag kan inte bli arbetslös, för vi har lån att betala. Jag menar inte att älta i det här, och jag skriver det inte för att folk ska tycka synd om mig. Jag har berättat om incidenten för några av mina närmaste. Jag klarar av att jobba, även om motivationen att stanna kvar är mycket liten. Jag sitter inte i ett hörn och tjuter varje dag. Men det vore en lögn att säga att det inte finns i bakhuvudet, hela tiden. Jag har ingen på jobbet att diskutera det här med. Och nu känner jag mig vilsen. Vad ska jag göra nu då? Vad kan jag göra? Ibland tänker jag att jag gör problemet till mycket större än det är. Kanske det? Tips, råd, idéer? Read more
