Igår förvandlades jag till en surkärring. Grannarna ovanför oss höll nämligen på med nån slags riverdance-träning utan musik och med jättehårda klackar. Eller så lät det i alla fall. Jag brukar inte vara så känslig för ljud. Ska man leva nära andra människor måste man acceptera att livet inte är knäpptyst. Är det tystnad man längtar efter får man väl flytta ut i en hydda i öknen. Men nu råkade det vara samma grannar som kastade ner soppåsar i soptunnorna i gränden nedan, men träffade vår balkong. Samma grannar som trots stränga rökförbud i huset (ni vet torkan här i Kalifornien, en cigarett som landar fel och FOFF finns inte stan längre) askade ner på samma balkong och så vidare. Så när dansträningen fortgått i ett par timmar röt jag: “Could you please stop jumping!?” Stampandet slutade för en stund, men fortsatte sedan. När Magnus kom hem från jobbet famlade jag efter en käpp att banka i taket med. Maggan sa att civiliserade människor inte gör sånt. Imorse kring halv åtta drog trampandet igång igen. Vidar vaknade, satte sig rakt upp i sängen och skrek: “PLEASE STOP JUMPING!”. Då vaknade Maggan och hans pedagogiska sida. Han förklarade att vi inte är barbarer och tog med sig Vidar en våning upp för att vänligt be grannarna ta av sig skorna eller helt enkelt förflytta sina stampsessioner till garaget. Det visade sig vara en tioårig tjej som öppnade dörren. Hon övade sig på att hoppa hopprep. Ingen vuxen syntes till. Magnus sa att han använde sin snälla röst när han bad henne hoppa lite försiktigare. Hon slutade helt. Och Vidar lärde sig att kommunikation människor emellan är att föredra framför sin mors strategi att sitta i soffan och hojta. Magnus är inte gravid, men han bär på en massa påskägg. Read more
