Aldrig känner jag mig lika amerikansk som när det är Little League-träning och match och jag sitter på läktaren som en vanlig little league-mamma. Varje fredag och söndag åker vi ut till en basball-plan några kilometer från hemmet och kollar på Vidar och hans kompisar som försöker träffa bollar och springa runt planen. Vidde är helt okej (alltså: det händer att han träffar bollen när den kommer flygande) och jag tänker varje gång att jag ska ta ut honom i parken och träna lite kast och slag, men det blir aldrig av. Föreställer mig att det är ännu roligare att spela om en är duktig. Ska fanimig ta honom till parken och öva lite. Det stör mig lite (mycket) att det inte finns en enda tjej i laget och att när småsystrarna, som är med för att kolla på brorsorna, klättrar omkring på läktaren ropar mammorna och papporna att de ska komma ner så de inte faller ner och skadar sig. Vill ropa att de ska låta ungarna leka, men det finns få saker som är så otrevliga som när andra människor läxar upp en i hur man ska uppfostra sina barn. Jag blir själv väldigt sugen på att spela. På 1900-talet när jag gick i grundskolan minns jag att jag var bra på boboll, det finns ju en risk att jag a) minns fel b) inte nödvändigtvis är bra på baseball hundra år senare, men det SER så kul ut. Jag försökte fråga en mamma om kvinnor som spelar baseball, men hon gav sig bara in i en lång förklaring om softball så jag släppte ämnet. Hon hade uppenbarligen inte sett A league of their own. Read more
