I lördags gick Linnéa och jag på basketmatch i Staples Center inne i stan. Linnéa är gammalt basketproffs och jag tycker att det är roligt med både match och spektaklet kring det. Det är så sjukt amerikanskt med kisscam (läses på engelska, annars är det jätteäckligt), bollkastning och cheerleaders med osannolika benrörelser. Förutom proffsdansarna fick vi också se ett gäng barn i tioårsålderna dansa sexigt i mikroshorts och BH. Efter ungarna var det dags för ett gäng före detta cheerleaders att uppträda. Speakern skojade om att de var pensionärer (en hade till och med fyllt femtio!) och att publiken skulle hålla tummarna för att ingen halkade mitt i ett steg och bröt lårbenshalsen. De gamla damerna mellan fyrtio och drygt femtio dansade fullt påklädda i långbent och långärmat. Om man bortser från att det störande fenomenet att det är snubbar som spelar och tjänar pengar och kvinnorna står för skönhet och underhållning (subjekt/objekt) så tycker jag att det finns nåt obehagligt att det är helt normalt att barn uppträder i sexiga utstyrslar och porriga danssteg, medan kvinnor som fyllt fyrtio klassas som så gamla att de måste skyla sina äckliga, åldrande kroppar. Hänvisar här till Julia Skotts nyutkomna bok Kroppspanik som bland annat handlar om skeva kroppsideal. Kroppar är ju främst väldigt praktiska och först sekundärt och subjektivt snygga. På bilden under ser ni ett gäng damer som njuter av den osedvanligt varma decembermånaden i Los Angeles (i valfri klädsel). Och här en text om hur media i allmänhet och tidningen Filter i synnerhet mest av allt skriver om vita män. Read more
