Jag älskar debatten som Ebba Witt-Brattström startade när hon först skrev om kulturmannen. Inte för att jag vill poppa popcorn och se på när folk bråkar om cykloper, utan för att en del av dem som deltar i diskussionen faktiskt är smarta och analytiska och jag verkligen lär mig någonting av dem. Det är också så befriande och glädjande med en riktigt förbannad kvinna som EWB. Och här kommer nu en gammal feministsik spaning:Kvinnor får inte vara arga i offentligheten och män får inte vara ledsna. Redan när barnen är små har vi olika förväntningar på dem, pojkar ska inte gråta, men får vara högljudda och bli arga. Flickor ska vara omhändertagande och duktiga. Det är därför många kvinnor i vuxen ålder känner tårarna rinna till när de egentligen är urförbannad. Vi är uppfostrade till att tårar är okej, men inte vrede. När kvinnor blir förbannade i offentligheten förlöjligas de och blir kallade hysteriska. Vi är inte vana vid arga kvinnor. Därför ska “arg” också uppfattas vara en förolämpning när folk vill snacka ner feminister. “Är du en arn feminist?” Men arg är en känsla, på samma sätt som ledsen och glad och stolt och besviken är det. Det är inte en sämre känsla än någon annan. Kan man identifiera sina känslor är det lättare att förstå sig själv och må bra. Föreställer jag mig. Ej legitimerad psykolog.Jag tror att det är därför jag blev så glad över att EWB var så jäkla förbannad i sin text (och så fint att Knausgård vågade vara så ledsen i sin). Read more
