Ingen har ännu sagt nåt om internationella kvinnodagen här i Los Angeles, men det är antagligen i morgon kvinnfolket drar ut och demonstrerar mot löneskillnaderna (kvinnans dollar ca 75 cent), mot den obefintliga föräldraledigheten, mot sexismen på universiteten, mot all äcklig objektifiering i reklam och film och mot att en kvinna ska vara tacksam om hennes snubbe tillåter henne jobba efter att de fått barn. Det där sista är en högst subjektiv notering. På min Gender and the News Media-föreläsning pratade vi (igen) om föräldraskap och en av de mest ambitiösa tjugofemåringarna i klassen sa att hon alltid önskat sig tre barn, men nu insett att det inte är möjligt om hon ska bli en framgångsrik TV-journalist. Hon sa att hon är tacksam om hon hittar en man som accepterar att hon vill ha en karriär också efter att de fått barn. Och det blir nog högst två, med tre finns det ingen chans att hon skulle kunna bli framgångsrik på jobbet. Som den naiva nordbo jag är sa jag att hon får lov att skaffa sig en jämställd man som tycker att hennes tid och liv och val är lika viktiga som hans. Hon himlade vänligt med ögonen och svarade att det inte finns såna. Eller att de i alla fall är extremt svåra att hitta. Och jag fattar att det är skrattretande dyrt med dagvård, att det inte finns någon föräldrapenning, än mindre vårdbidrag och att arbetsgivare inte alltid är så förstående, men om generation Y tycker att kvinnor ska vara tacksamma om de hittar en man som kan acceptera en fru med karriär ligger det så himla sunkigt till med jämställdheten i det här landet att jag bara vill gråta. Read more
