Louise på HejHejVardag skrev ett jättebra inlägg om vad en får säga nuförtiden (spoiler: en får säga mer eller mindre vad som helst, men får också räkna med att bli emotsagd). Detta är helt klart är en feministisk fråga: att våga säga, våga tänka om, våga be om ursäkt, men också våga stå på sig. Själv är jag ofta rädd för att skriva eller säga något som kunde göra någon ledsen (är för heteronormativ, för kärnfamiljsnormativ, för CIS, skriver “man” istället för “en“, “skaffa barn” istället för “få barn“, talar om ämnen jag inte har tolkningsföreträde i och så vidare). Det är såklart en bra sak att försöka göra sitt språk så inkluderande som möjligt, men ibland går min ängslighet överstyr och det blir bara jobbigt att läsa parenteser med brasklappar och ursäkter. Louise skriver: “…om kvinnorna tystnar så är det männen som får fortsätta att höras. De som tagit på sig teflonrocken och inte bryr sig om kritik.” Så bra sagt! Jag tror att det är en bra feministisk övning att träna på att ta kritik OCH att avgöra om den är befogad eller inte. Också att lära sig skillnaden på sak och person. Om någon kritiserar det du sagt, kritiserar hen inte ditt värde som person (och om hen gör det kan du avfärda personen helt). Kritik kan vara välmenande och leder kanske till att du lär dig något nytt. Är kritiken befogad är det bara att pudla, be om ursäkt och fortsätta in i livet som en lite mer upplyst person. Jag läste nyliken en diskussion bland journalister på FB där en klagade på att det är svårt att få kvinnor att ställa upp som experter. Har de inte en Phd eller tjugo år av erfarenhet inom branschen tackar de nej. Snubbar snubblar glatt in efter att ha sett ett Youtube-klipp om ämnet. (Att kvinnor tackar nej är såklart också att de riskerar att få våldtäkts- och dödshot efter att ha tagit plats i offentligheten). Önskar jag själv var pyttelite mer av youtube-slaget. Jag har själv inga problem att pudla och be om ursäkt om jag sagt något dumt eller backa om jag har fel, men jag har skitsvårt att se mig som en expert. En kompis och jag snackar om att göra en slags föreläsningsserie och jag känner, utan att kokettera, att jag inte är expert på någonting. Vad kan JAG lära ut som inte tusen andra personer kan så mycket bättre? Och det är klart att det finns folk som har en djupare expertis i många frågor, men vad fan. Jag försöker öva mig på att se att min kompetens och tycka att den räcker (två masters, utlandsvistelser, bloggande i snart tretton år, sex böcker, chefskap, föreläsningar, jobb både inom statliga och privata sektor ÄR ju inte kattpiss och antagligen mer än många killars. En annan viktig feministisk handling som vi kan göra är backa andra kvinnor offentligt. Lyft kvinnor, retweeta dem, heja på dem, tipsa och tipsa om dem. Visa också annat än privata meddelanden att de är grymma. Feminism är handlingar. Kan inte ni fylla på med lite kvinnlig självinsikt? Berätta om er kompetens. Vad är ni experter i? NOLL blygsamhet, tack. Ni är garanterat mer än killräckliga. Read more
