I går lyssnade jag på podcasten Kropp & själ som handlade bland annat om stress och prestationer (också om barnuppfostran, men det skrev jag om på Alfamamman). Att vuxna är stressade är liksom default, men också små barn känner av stressen nuförtiden. Jag har lite svårt att slå mig fri från känslan av att hela tiden vara tvungen att prestera någonting. Så fort Vidar sover skriver jag snabbt ihop en kolumn, en stipendieansökan, ett blogginlägg, plockar upp lite leksaker från golvet, fyller diskmaskinen, gör ett drag i Wordfeud eller funderar på vad jag ska skriva om nästa vecka på jobbet. Det känns stundvis lite oroväckande att inte klara av att se en hel söndagsfilm utan att göra någonting produktivt samtidigt. Jag mår visserligen ypperligt och tar hyfsat väl hand om mig själv, men Linns post-gallstensinlägg om att hälsan trots allt är numero uno gjorde att jag beslöt mig för att hålla ett strängt öga på mig själv och fokusera på att göra ingenting då och då. Eller åtminstone göra något onyttigt, det är väl det minsta man kan begära. Read more
