Som bloggare får en ibland ta emot “kritik”, som till exempel damen på min HBL-blogg som ville att jag skulle skriva hur Donald Trump räddar barns liv genom att förbjuda aborträtten. Eftersom jag var FÖR kvinnans rätt till sin egen kropp borde jag också skriva om hur barnet (i det här fallet embryot) rätt till liv. Hon skriver att jag borde ta “ansvar i min rapportering“. Här finns många saker att diskutera. Är ett embryo samma sak som ett barn? Nej säger jag. Och så tilläger jag att folk som värnar om embryons liv och kallar dem barn sällan står på barrikaderna för att släppa in barn från krigszoner i sitt land. Men allt detta talade vi redan om i förra veckans podcast. En annan diskussion är skillnaden mellan en opinionstext som ett krönika eller, som i det här fallet, ett blogginlägg, och en nyhetstext. En opinionstext har ett ställningstagande, en nyhetstext är obunden. Alla vet inte detta, MEN det jag ville ta fasta på var kritiken. Att “kunna ta kritik” är nämligen något en som journalist, författare och bloggare får höra överraskande ofta. Vanligtvis från vilt främmande människor. Och då tycker jag att Malin Wollin säger det så bra: “Jag lyssnar på kritik från fem personer i min omedelbara närhet och jag lyssnar på kritik från min redaktör. Så jag lyssnar, och tar till mig.” Ungefär det här stämmer för oss alla, jag kunde eventuellt tillägga “min ridinstruktör” . Så kallad kritik från vilt främmande människor betyder vanligtvis absolut ingenting. De känner inte dig och du känner inte dem. Därför är det bara att strunta i denna kritik. Read more
