Under g’e5rdagens minikonferens hade jag som vanligt fasansfullt sv’e5rt att inte glida in i John Blund-land. Mitt tillst’e5nd berodde dock inte enbart p’e5 alkoholintaget och den begr’e4nsade s’f6mnen natten innan, jag har alltid problem med att passivt sitta och lyssna p’e5 f’f6rel’e4sare. Jag beh’f6ver konstant stimulans. Troligtvis beror det h’e4r p’e5 att jag lider av n’e5n slags odiagnostiserad inl’e4rningssv’e5righet. Eventuellt ADHD. Att jag klarade av en magisterexamen i statsvetenskap ‘e4r ett rent mirakel. Halleluja. Ett annat besv’e4rligt personlighetsdrag i mej ‘e4r att jag Dagen Efter har problem med att se skillnaden mellan passande och opassande sk’e4mt. Ig’e5r vid konferensbordet, n’e4r jag sj’e4lv minst anade det, ploppade det pl’f6tsligt ut en skojig kommentarer om chefens alkoholkonsumtion. Mina kolleger f’f6rs’f6kte diskret* ge mej time-out tecknet, men skadan var redan skedd. Det blir nog ingen l’f6nef’f6rh’f6jning i ‘e5r. Och jag borde h’e5lla ett b’e4ttre ‘f6ga p’e5 mej sj’e4lv. *=desperat Read more
