Jag är alltid mycket hårdare mot mig själv än mot mina vänner. En sån sak som att vila till exempel. Idag tog jag en tupplur mitt på dagen och trots att jag verkligen behövde det kände jag mig som en latmask efteråt. Det är ju helt sjukt eftersom kroppen och inte minst hjärnan behöver vila. Det finns knappast en bättre månad att vila än juli då alla frilansarens uppdragsgivare ändå håller ledigt (så här amerikaniserad är jag: höll på att sätt kaffet i halsen när jag maila en uppdragsgivare och fick ett out off office-meddelande om att hen är tillbaka om sex veckor. SEX VECKOR! Egentligen unnar jag all sex veckors sommarsemester, men ur ett amerikanskt perspektiv är det helt absurt). Det jag försöker säga är: VILA, känn er aldrig dåliga eller lata för att ni vilar kroppen. Tvärtom: gratulera och heja på er själva när ni gör det. Ni skulle aldrig uppmana en kompis att jobba mer och strunta i att vila. Hur som helst. Maja har till min stora lycka insisterat på att vi ska göra så mycket vi kan för Friday Lab på förhand för att kunna ha så mycket ledig tid som möjligt. Temat är relationer och vi har bland annat spelat in fyra poddar för folk i Friday Lab Community att lyssna på medan de tar en promenad. Jag har nästan inga skrivuppdrag och börjar dagen med att skriva minst 1000 ord på romanen. Pendlar mellan att tycka att det är fantastiskt och att det är bottenlöst skit. Gillar dock insikten om att ju mer jag skriver, desto lättare kommer historien och tar den väg den själv vill. Litar mycket på processen. Idag skrev jag 1100 ord och väntade ut Magnus som klippte podd (en del av hans poddar har tagit semester, men de flesta kör på). Sen åkte vi till stranden. Det var varmt och lite mulet när vi anlände, men efter lunch sprack himlen upp (varsågoda för väderrapport). Majlis fick äntligen träffa sin älskade vän Majken och vi vuxna satt och småpratade och kollade på delfinerna som simmade förbi bara ett tiotals meter från stranden. Jag blir alltid lika uppspelt av delfinerna. Livet hörni, det är ganska bra ändå. Senare samma dag sprang jag och läste vidare i Curtis Sittenfields “Rodham”. Jag har hållit mig i väntan på ett fysiskt recensionsexemplar, men nu orkar jag inte vänta längre och läser den på telefonen/Kindeln. Ej optimalt, men man tager vad man haver. Tycker mycket om den och längtar efter att tala om den med Karin i Mellan raderna. Read more
