Okej, här kommer en urgammal spaning: När folk säger att feminismen måste jobba med viktigare saker än färger på barns kläder tänker de inte riktigt hela vägen fram. Själva färgerna påverkar såklart inte ett barns uppfattning om sig själv, men vi vuxna, som vuxit upp i en kultur där blått och mörka färger betyder kille och rosa och ljusa färger symboliserar tjej, behandlar automatiskt ungarna olika. Det är såklart ingen patriarkal konspiration, utan bara en inlärd reaktion. Det är enkelt och skönt att dela in världen i två kön med specifika egenskaper. Nu säger jag inte att det är nåt fel på att klä sin lilla tjej i rosa tyll eller kille i Batman-tröja, men gör man det varje dag kommer omgivningen att bekräfta och förstärka traditionella könsroller. Tjejer blir ständigt påminda om att de är söta och gulliga och killar att de är tuffa och starka. Jag ska inte vara självgod här (en av de värsta egenskaper jag vet) eftersom jag sannerligen inte har haft någon uttalad strategi med Majlis klädsel. Men på grund av lättja, sjysta vänner och miljötänk har Majsan mest av allt blivit klädd i plagg vi fått av folk med lite äldre barn. En majoritet av plaggen har råkat vara traditionella pojkplagg. I dag när jag klädde barnet i en klänning hon fått av sin gudfar noterade jag hur stor skillnad det är på folks reaktioner. Jag tycker ju alltid att Majlis är världens sötaste, men samma unge i klänning fick dubbelt så många kommentarer om hur gullig hon. Jaja, jag fattar ju att jag sparkar in öppna dörrar här. Alla vet detta, Öhman! Men tänkte att det kanske är en bra reality check att göra på sig själv. Hur mycket en påverkas av folks klädsel och utseende. Read more
