Hur går det med katterna då? Undrar ni kanske nu. Tackar som frågar! Det går bra. Jag hade glömt bort hur mysigt det är att att husdjur. Att det finns en liten glad varelse som möter en när man kommer hem. Barnen är galna i katterna. Simon håller en hälsosam, men nyfiken distans, medan Katniss låter sig bli omkringburen som ett gosedjur. Det sagt har vi kattsand över halva badrummet, jag har fått lära mig att kattbajs luktar vidrigt och att katter gillar att promenera över ens ansikte mitt i natten. Men det finns fler plus än minus. Vi hade ju snackat lite löst om att skaffa husdjur, men när det väl blev dags var det bara att åka iväg till veterinärkliniken och ta med katterna hem. Jag var upprymd och nervös. Funderade om detta verkligen var rätt tidpunkt i livet för att skaffa katt? Mest orolig var jag över att de skulle begränsa våra liv. Det kanske katterna gör, men det får bli ett senare problem. Det mig också att det inte finns någon perfekt tidpunkt för någonting vare det handlar om att skaffa ett husdjur, få barn, flytta utomlands, gifta sig, gå ut och fira och så vidare. Livet bara pågår och rätt tillfälle kanske aldrig dyker upp. Det är oftast är svårare att bara bestämma sig för att NU KÖR VI (JAG!) än att vänta och se. Men bara väntar man händer det tyvärr också mer sällan kul grejer. Bättre att trycka på gasen och se var man hamnar, i värsta fall kan man alltid göra en u-sväng och ta ett annat vägskäl. Eller känna sig misslyckad, men då kan man alltid trösta sig med att man i alla fall försökte. Vad är det värsta som kan hända? (Folk bryr sig ändå mycket mindre än vad vi tror enligt podden Dumma människor). Okej, nu är det kanske inte världens största beslut att skaffa två katter, men när vi satt i bilen med dem på väg hem kändes det AVGÖRANDE. Read more
