Jag har funderat en del på manliga feminister på sistone. Ber om ursäkt för generaliseringen (INTE ALLA FEMINISTMÄN! liksom), men det finns en del snubbar som tror att det är en gåva till alla kvinnor att de kallar sig feminister. Om den här typen av män kallar sig feminister ska de enbart hyllas och får aldrig ifrågasättas eller gudbevare kritiseras. Som om mänskliga rättigheter och kvinnors och mäns lika värde var en present männen satt på och fritt kunde välja att ge bort eller behålla. Det är ofta samma sortens män (plus alla antifeminister) som tror att feminismen är något slags statsfinansierad förening och att alla feminister är organiserade och tycker exakt samma sak. Säger en person som kallar sig feminist en hotfull sak är alla feminister rabiesfeminister (en gammal favorit är att Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet och eftersom hon kallade sig feminist vill alla feminister skära upp alla män). Men hörni, alla feminister representerar inte alla feminister (och SCUM-manifestet måste man inte läsa bokstavligen). Feminismen är en rörelse som har en gemensam nämnare: Människor som vill att män och kvinnor ska behandlas med samma värde och ser att vårt samhälle inte gör det nu. Hur vi ska uppnå jämställdhet och vilka det viktigaste frågorna är finns det massvis med olika åsikter om. Alla feminister tycker med andra ord inte samma sak hela tiden, och det är en bra sak eftersom kritik och diskussion gör att en rörelse utvecklas och man i bästa fall på individnivå lär sig något nytt. Men mer om detta i Livet & Patriarkatet. Så kära feministmän som blir ledsna över att inte alltid bli välkomnade med konfetti och blowjobs: Kul att ni är för mänskliga rättigheter, tråkigt att ni inte ser det som en jäkla självklarhet. Read more
