I går slank vi ut för att kolla på Prideparaden. Jag grät som vanligt en skvätt bakom solglasögonen för att det var så fint med all kärlek. Speciellt rörd blir jag när folk från traditionella machoyrken/sporter som polisen, militären och rugbyspelare jazzdansar fram och visar att det är okej att vara gay. Nu för tiden är det förresten på gränsen till konstigt att inte vara med i tåget. Magnus blev lite besviken då både AIK- och Hammarby-fans promenerade med, medan Djurgården lyste med sin frånvaro (eller kanske vi bara missade dem). För varje år som går verkar jag bli allt mer känslig. Föreställer mig att det handlar om en medvetenhet om livets skörhet och om hur viktigt det är med kärlek. Magnus som inledde paraden med att beställa en pizza behövde inte torka några tårar, snarare flott och tomatsås. Antar att pizza också är en form av kärlek. Sen började det. Först kom hästarna. Vi pratade också om vissa ifall storföretag kapitaliserar på Pride genom att vara med, eller om det är en fin signal av dem att visa att alla människor är lika värda. Vi var storsinta och kom fram till att det var en bra sak. I dag åt vi brunch hos några kompisar i Hornstull och började prata om nolltolerans mot sexism, homofobi och rasism. Då sa någon (Peter) att man visst ska säga till, men också ska försöka förstå ifall kommentaren kommer ut okunskap, oförmåga att formulera sig i skrift eller ur medveten fientlighet och förtryck. Det var en bra poäng tycker jag, man förändrar inte världen genom att avsiktligt missförstå varandra. Read more
