Lite ska en väl ändå som relativt nyförlöst få gotta sig i förlossningar? ELLER!? Det ÄR ju ändå en ganska stor och ofattbar sak som händer när en först under nio månader bygger en annan människa i sin kropp och sedan pressar ut hen. Det svåraste för mig var för övrigt inte smärtan, utan snarare att acceptera att jag kommer att tappa kontrollen. Att kroppen liksom gör som den vill och att det som händer händer och det enda jag kan göra är andas och hänga med. Nu var jag lyckligt lottad och allt gick bra (om man bortser från blodbadet (bokstavligen) då moderkakan skulle ut). Visserligen var själva upplägget lite för mycket hippie för min smak med texten “TRUST” på väggen, levande ljus och kristaller, men men. Under själv graviditeten vågade jag inte Youtuba förlossningar (har däremot en god vän som peppade sig själv genom att göra precis det), däremot kollade jag på den här dokumentären “The busniess of being born“ (finns också på Netflix) om det amerikanska sjukvårdsystemet och hur mycket det tjänar på sjukhusförlossningar. Rekommenderar om man ens är lite intresserad, PLUS att den är producerad av Riki Lake. Jag vågade inte heller lyssna på det här avsnittet av P1:s Kropp & själ som handlar om förlossningsskador och också en genomgång om förlossningarnas moderna historia ( i dag är 96 procent av alla pappor närvarande, det var verkligen inte självklart för trettio år sedan) . När jag lyssnade insåg att jag gjort mycket rätt under min förlossning. Inte för att jag var så påläst, men för att jag hade en bra barnmorska och tur. Tips: Det ska helst gå långsamt och alla andra ställningar än att ligga ner rekommenderas. OBS jag är ej en expert, upprepar bara vad barnmorskan sa i Kropp & själ! Om ni vill berätta om era förlossningar får ni mer än gärna göra det i kommentarsfältet. Jag läser mycket gärna! Read more
