Känner ni er den ålder ni är? Jag fattar att det är en abstrakt fråga för hur ska man egentligen känna sig i en viss ålder, men jag tänker en del på det. När jag var kring tjugo tänkte jag att trettioåringar var vuxna, att fyrtioåringar var gamla som gatan och femtioåringar min föräldrars generation. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att människan är alla åldrar samtidigt. Efter jag levt som tjugoåring finns den erfarenheten kvar i mig och jag kan relatera till tjugoåringar (åtminstone lite), men eftersom en tjugoåring aldrig varit fyrtio känns den åldern mer avlägsen. Jag har också insett att känslorna är samma oberoende ålder. Ju äldre man blir, desto lättare har man att hantera sina känslor (i bästa fall), men man kan fortfarande bli kär, svart- och avundsjuk, arg, besviken och så vidare på samma sätt som när man var yngre. Människor är bara människor och alla känner sig osäkra och ängsliga ibland. Det är fint med mänsklighet. Jag har ingen direkt åldersångest, men ibland kan jag stanna upp och tänka om det är okej för en drygt fyrtioåring att hålla på som jag ibland gör. Sånt en yngre person skulle skaka på huvudet åt. Att det liksom är ovärdigt för en person i min ålder att hålla på med Instagram, gå på Coachella eller leka med hästar som om jag var tolv. Och OBS jag tycker själv att det är pinsamt med folk som anstränger sig för att verka yngre än vad de är, att de liksom föraktar sin egen ålder eller sättet de tror att folk i deras egen ålder uppför sig på. Människor som koketterar med att räkna noll vuxenpoäng eller Steve Buscemi i “how do you do fellow kids“-memen. Hu! Skulle kompis ställa mig frågan “hur ska en drygt fyrtioåring uppföra sig” skulle jag antagligen svara “precis som hen vill. en människa är alla sina levda åldrar, men det är ju bra om erfarenheten från livet gör hen mer förstående än en tonåring”. Äh, jag vet inte. Känner ni er som er ålder? Read more
