Häromdagen gick sannfinländska ungdomsförbundet ut med en kampanj som tutade ut att det bara finns två kön: flickor ska få vara flickor och pojkar pojkar. Samtidigt hade psykologen Tony Dunderfelts extremt heteronormativa kärleksprogram premiär (Ida skriver om det här). Dunderfelts tes är precis samma som sannfinländarnas: Kvinnor har vissa egenskaper och män andra. Punkt slut. Att folk kämpar så extremt hårt för att bibehålla heteronormativitet och könsroller kan vid första anblicken kännas tröttsamt och bakåtsträvande. Men tänk om de här reaktioner betyder att samhället håller på att förändras och öppnas upp för att alla inte faller inom normen. Alla identifierar sig inte som pojkar och flickor (The Washington Post gjorde en fin karta med platser som identifierar fler än två kön). Att det finns folk som känner att de aktivt måste jobba för att bibehålla heteronormativiteten och traditionella könsnormer innebär kanske att andra alternativ fått mer luft under vingarna. Att de som vägrar släppa in andra än folk som är exakt som de själva nu är lite rädda är för att mångfalden vunnit mark. Nu gäller det att inte vara en del av den tysta massan som tror att det räcker med att man inte aktivt motarbetar mångfald. Det är inte tillräckligt. Är man en del av den tysta massan är man en del av förtrycket. Därför måste man säga till när folk försöker stänga ute människor av annan sexualitet, hudfärg, kön, funktionalitet eller vad det nu kan handla om. Read more
