Fru Snygg skrev: “Längtar till Califonien så det gör ont. Dina beskrivningar av livsstilen är på pricken. Bodde i Palo Alto när barnen var små. Vilken dröm det var. Alltid fint väder. Lätt att umgås med kompisar i parken eller på restaurang. Och alltid alltid god mat. Det negativa fick oss dock att flytta hem. Vi ville inte att våra barn skulle tro att alla var stenrika, som de är där. Att mammorna är hemma, trots Harward eller Stanford examen. Att 14-åringarna flyttar till boardingschool. Det som fick droppen att rinna över var äldste sonens kompis som visade honom pappans revolver. Jag var dessutom så lättpåverkad som 35 åring. Okritisk på ett sätt. Idag skulle jag hanterat hela situationen annorlunda och kanske bott kvar med en mycket större medvetenhet. Beundrar ditt sätt att leva the american dream med fötterna på jorden och sån otrolig medvetenhet. Jag undrar samtidigt hur det är att undvika jämförelse, speciellt barnen påverkas ju så mycket av sina kompisar. Vårt äldsta barn var 9-12 när vi bodde där och han imponerades stort av bilar, hus och resor och andra statussymboler som kompisarnas familjer hade möjlighet till. Ja, lite funderingar på kvällskvisten.” Håller med om att det finns mycket underbart och mycket hemskt i Kalifornien. Los Angeles har nu för tiden flest hemlösa i hela USA (för inte så länge sen vad det New York) och segregeringen och klasskillnaderna är verkligen enorma i det här landet. Santa Monica, där vi bor, är till stor del vitt och dyrt, men lyckligtvis ligger det en riktigt bra public school bara några kvarter från vårt hem. Där går det också barn som inte alls är stormrika, som bor i lägenhet, vars föräldrar kör helt vanliga bilar och där både mamman och pappan jobbar. Nästan hälften av barnen på Viddes klass har annan hudfärg än vit. Gillar att han får leva sin vardag i nåt slags mångfald. Och att han blir helt flytande tvåspråkig. Jag har bara besökt Palo Alto under en veckas tid för många år sedan, men tror att just den staden är ännu mer påverkad av pengarna i Silicon Valley och rikemansbarnen på Stanford. Jag tror att Santa Monica (och L.A.!) är aningen blandat av olika sorters människor med olika sorters inkomstnivå. Det som jag oroar mig mest för är att Vidar ska ta åt sig av det sämsta av den amerikanska drömmen. En uppfattning om att alla har samma chanser och möjligheter. För så är det ju verkligen inte i USA. Här råder ett grundmurat klassamhälle där den sociala mobiliteten har inte rört på sig alls under de tjugo senaste åren. Att göra en klassresa är med andra ord väldigt osannolikt. Det gör mig ledsen att tänka på att man i Norden håller på att montera ner välfärden och hur många politiker insinuerar att arbetslösa, sjuka eller outbildade bara är lata. Att man blundar för diskriminering och sätter ribban vid de som är priviligerade. Read more
