Jag har för mig att jag länkat till det här inlägget förut, men det är värt att läsa en gång till. Isobel Hadley-Kamptz skriver om att hon tackat nej till att medverka i en antologi eftersom hon inte skulle få någon ersättning för det. Eftersom jag föreläser och uppträder en del funderar jag mycket på det där med att ta betalt, vem jag ska ta betalt av och i så fall hur mycket. För en tid sedan pratade jag om sociala medier på ett seminarium där deltagaravgiften gick på 200 euro. När jag enligt överenskommelse fakturerade arrangörerna överraskades de av att jag inte ställde upp gratis. Det var ju bra synlighet för mig. Under min tid som chefredaktör på Papper använde jag själv mig av uttrycket bra synlighet. Papper hade aldrig pengar (eller de pengar vi hade försvann åt annat håll) och kunde således betala bara skrattretande låga arvoden åt våra skribenter, illustratörer och fotografer. Senare har jag börjat avsky bra synlighet-argumentet. Jag syns tillräckligt och tar hellre betalt i pengar än i synlighet för arbetet jag utför. Att föreläsa en timme kräver många timmar av förberedelser. Tid jag kunde använda till att hänga med familjen, läsa, skriva på min bok eller förtjäna pengar på annat håll. Jag ställer upp gratis när det handlar om skolor eller andra organisationer som inte har pengar, men jobbar för bra saker. Jag försöker också lära mig att inte skämmas då jag säger att jag vill ha ett arvode. Att det jag gör verkligen är ett jobb och att det arbete jag lagt ner på att uppträda verkligen är värt någonting. För att ha råd att jobba gratis måste man ta betalt på annat håll. Read more
