Vidar föddes för ganska exakt elva månader sedan och så här har vi gjort hittills: Av en orsak vi inte är riktigt säkra på idag tog jag ut största delen av föräldraledigheten. Jag var hemma mellan slutet av februari och medlet av oktober, medan Magnus stannade hemma mellan medlet av oktober till början av januari. Ifall vi får fler barn (vilket vi med största sannolikhet inte får) delar vi antagligen upp ledigheten lika. Eftersom vi båda har flexibla arbetsgivare jobbar vi hemifrån ganska ofta. Dessutom har vi barnvaktshjälp. När det kommer till städning känner jag som sagt att jag gör 60 % av jobbet (Magnus insisterar på att han också gör 60 %), men barnavården ger jag 50 %*. Eftersom jag inte ammade så har vi från första början båda kunnat mata bebén lika mycket. De tre-fyra första månaderna då Vidar ännu vaknade på natten steg jag upp med honom medan Mags tog morgonpasset. Nu tar vi varannan morgon. Vi har inget läggningsschema, men jag antar att det går ungefär lika ut. Eftersom jag stannade hemma dubbelt så länge än Magnus har jag antagligen hängt fler timmar med Vidar, men Magnus tar igen det hela tiden. På det stora hela tycker jag att livet som föräldrar funkar över alla förväntningar. Jag var nämligen livrädd för att vi skulle förvandlas till helt nya människor med nya värderingar efter att ha fått barn. Att jag skulle vakna upp till nåt slags stereotyp 50-tals tillvaro (minus de snygga möblerna) då vi kom hem från BB. Men så gick det som tur inte. Vi försöker vara rättvisa mot varandra och grundtanken är att båda ska vilja att den andra har det bra. Ni då? *vilket kanske betyder 40% i riktiga livet? Read more
