Här kommer en bekännelse: Jag vet inte hur man ska göra som förälder. Det är ingenting jag vill kokettera med, jag bara inte vet. Förutom såklart att visa och säga barnet är och alltid kommer att vara älskat. När Vidar var liten gick vi aldrig på babybalett, familjecafé eller barnsång. Nu för tiden skjutsar vi inte honom till några hobbyn. Istället tar vi med honom när vi går ut och äta, när vi jobbar och när vi träffar kompisar.Vi har inte gett honom syskon och vi låter honom vara uppe så sent han vill (och sova så länge han vill). Vi har aldrig köpt godis åt honom, men låter honom ibland dricka cola när vi äter ute. Hemma lagar vi inte speciell barnmat åt honom. Vi har aldrig sjungit barnsånger och vi äger inte en tv. Vi låter honom leka med ipadden så mycket han vill och tycker inte att det är så farligt om han snubblar och skrapar upp knät. Vi tröstar såklart honom, men resonerar att sårskorpor på knäna hör barndomen till. Vi läser böcker för honom och pratar mycket med honom. Vi har flyttat tusentals kilometer från kompisar och släkt, till ett land med ett helt nytt språk. Han lärde sig det fort som tur är. Vi är noga med att han ska säga tack och ursäkta. Vara snäll. Ibland faller han med cykeln och han får alltid blixtsnabbt nya vänner. Vi skrattar mycket. I augusti när kindergarten börjar ser vardagen antagligen annorlunda ut, men just är detta vår mycket oplanerade strategi. Jag har visserligen ingenting att jämföra med, men Vidar verkar ändå vara rätt okej. Read more
