Visst har jag varit irriterad och sur förr, men 2014 måste gå till min personliga historia som året då jag ofta var riktigt jäkla förbannad. Det handlade mindre om att 2014 skulle ha varit ett orättvisare år för kvinnor än något tidigare år, mer om att jag på en allt mer detaljerad nivå lade märke till hur lång väg vi har kvar till ett jämställt och jämlikt samhälle. Nånstans halvvägs genom året insåg jag att jag inte på rak arm kan nämna ett enda par som lever helt jämställt (finns ni där ute, stig fram!) Jag var förbannad på folk som inte såg sina egna privilegier, på våldtäktsdomar som friade förövaren, på hur antifeministiska spelare bombhotade Game Developers Choice Awards där feministen Anita Sarkeesian skulle prata, på att i Finland tyckte en (manlig) kulturreporter på public service-bolager Yle att västerländska feminister är osolidariska, på att det fanns alltid någon som skrek Not all men!, på hur få kvinnor det finns i filmvärlden (bara 30% är kvinnor), att det är värre att bli kallad nazist är värre än att få dödshot och på att folk lade ner så mycket energi på att diskutera om feminismen alls behövs, rätt sorts feminism och positionera sig gentemot andra människor (snubbar som skaffar feministpoäng genom att förklara varför andra män är sexistiska istället för att själva stiga åt sidan och ge plats åt kvinnor). Och på tusen andra saker som jag åtminstone delvis har skrivit om på den här bloggen under året som gått. Jag har varit så jävla arg under 2014, vi får hoppas att det håller i sig. Ilska för ju med sig handlingskraftighet. Read more
